Hon rymde som 15-åring till Luleå för att starta en karriär inom vården. En karriär som varade hela hennes yrkesliv. I dag lever Eyvor Eriksson ett socialt liv på trygghetsboendet på Floras Kulle.

Det är onsdagsförmiddag på Flora Kulles Trygghetsboende. Det doftar kaffe och nygräddade våfflor. Ett tiotal ungdomar, som pensionärerna tydligt vill kallas, sitter och pratar om dagens Bingo som arrangeras under två-fikat. På kortsidan av långbordet sitter Eyvor Eriksson och underhåller med sina historier.
– Jag är ju som en öppen bok. Men jag har ju också så mycket att berätta, säger hon när vi sitter på tu man hand och pratar.
Eyvor har bott på Floras Kulle Trygghetsboende i fem månader och är tydlig med att hon inte hade velat bo någon annanstans.
– Det är centralt, och jag ska berätta att jag har nog fått den bästa lägenheten. Den ligger på våning 8. Jag har utsikt över hela Luleå. Klocktornet på Stadskyrkan, isbrytarna och kranen i Södra hamn. Ja, jag ser allting från min balkong. Speciellt stjärnorna.

Eyvor Eriksson berättar om när hon som 15-åring rymde från sitt föräldrahem i Råneå för storstadslivet i Luleå.
– Jag började jobba inom vård- och omsorg. Och där blev jag kvar. Jag tror mitt kall i livet har varit att ta hand om människor. Det är det jag trivs med. Att få vara till hjälp.

Händelserikt liv

Eyvor Eriksson har haft ett händelserikt liv. Så vill hon att det ska fortsätta vara.
– Det är viktigt att hålla igång kroppen. Promenera och valla hjärnan. Jag har turen att vara klar och pigg. Men det är nog för att jag är väldigt aktiv. Och det får jag verkligen möjligheten till här.
För några helger sedan var de ett gäng från boendet som dammade av klänningarna och kavajerna för att sedan bege sig till Alcatraz. För många var det första gången de besökte upplevelsecentret.
– Vi fick ju två gratisbiljetter var av Galären. Jag kunde inte tro att det var sant. Oj så glada vi blev.
Tillsammans med bland annat Karin Eriksson avnjöt de en god middag på restaurangen innan de tog en rundtur och spanade in äventyrscentret.
– Jag tog med mig barnbarnen också. Det var så himla kul att kunna få bjuda dem på något sådant. Dit ska vi verkligen åka igen, säger Karin Eriksson och får medhåll av Eyvor.
– Jag ska då tala om att maten var så in i norden god. Jag tog det dyraste på menyn. Det var nåt kött som passade perfekt med ett glas vin.

Det var med ett leende på läpparna som vi lämnade trygghetsboendet Floras kulle, och minns Eyvor Erikssons sista ord till oss.

– Gamla människor ska inte sitta ensamma och bortglömda. Och det gör vi inte här.